Alexandra - Mamma till finaste Hugo

Jag har bara funderat alldeles föööör mycket dom senaste veckorna...

Tänkt tillbaka en del på tiden då man va mellan 13-17 typ då det va viktigt att ha en slags "status" bland vänner. Fanns nästan inget viktigare än att vara omtyckt och populär. Var det någon som inte gillade läget blev man ovänner och pratade inte mer.
Kanske löste man det några veckor senare och man var "vänner" igen.

Nu sisådär 8-10 ÅR senare är det fortfarande lite samma sak. Jag fattar inte detta. Ska man inte mognat nånting under dom åren som gått ? Lärt sig nåt ? Ta mer ansvar än man gjorde då ??

Jag kan bli så jäkla besviken när man får höra från andra att vissa människor sagt så eller så. Trots att den personen som berättar inte menar att "skvallra" utan man har en enkel konversation coh pratar om allt mellan himmel och jord så kommer vissa meningar eller vissa händelser på tal och via det hör man saker som får en att tänka "VA??"
Nära vänner som säger elaka saker. Försöker förvirra andra. Få sig själva att låta så JÄVLA BRA.
Så är ni inget annat än fega,yngliga människor ! Varför inte säga hur ni känner/tycker medans man pratar med er ? Säg som det är. Tyck det ni tycker.

Ni som känner mig,ni som verkligen,verkligen känner mig vet att jag aldrig skulle reagera negativit om någon hade nåt att säga. Ingen är perfekt,minst sagt jag. Alla kan göra,säga,handla fel. Det händer alla...
Många ggr kan man själv vara helt ovetande om att man gjort fel och då kanske det är bra om man får höra det ?! Lyft på luren och ta samtalet med mig,är inte svårare än så...
Låtsas inte vara min vän om du inte är det,kan spy på sånt.
Svartsjuka,avundsjuka mm får inte plats i mitt liv just nu. Jag har så mycket annat och viktigare att tänka på. Kan väl inte springa runt som man gjorde förr och prata strunt för att hävda sig vid 23 års ålder ?? Känner bara att den tiden är borta för länge sen och jag tycker det är tråkigt att det inte är fler som känner så...

Jag vill kunna ringa mina vänner och prata om precis allt. Jobb,familjelivet,problem,tankar ja precis allt utan att behöva känna att du/ni gottar er i det. "Haha,ja nu har hon också problem,yes"
Ja det känns mindre kul.
Eller jag ska väl kunna ringa och fråga hur en person mår utan att få höra att man sen är en "pain in the as" för att man bryr sig ?? "Wannabe mamma,tjatig"
För det första så är jag mamma,punkt slut. För det andra så ringer jag för att JAG BRYR MIG,finns ingen annan anledning. För det tredje,jag kan lätt sluta med det. Inte svårare än så....

Åhhh blir så sjukt jävla lessen när man hör skitsnack. Äcklar mig på det. Skulle aldrig själv kunna sitta och snacka rent skit om en människa. Det är ett stort tecken på osäkerhet. Har man inte mer självrespekt än så vet jag inte vad jag ska säga.
Tycker bara att det är dags att växa upp. Tänka lite mer på sitt liv och framtiden och kanske släppa det där med "Hon umgås med henne bara för att,hon tycker egentligen inte om henne,dom är ju inte vänner på riktigt,hon är bara för mycket,hon är väldigt "speciell",löjligt att just dom blivit vänner-dom har ju kn*llat samma kille" BLABLABLABLABLA !!!

Jag har äntligen kommit på vilka som är mina vänner och vad dom betyder för mig och vilka jag vill lägga min energi på.
Hatar att behandla någon som om dom vore mitt liv och sen få höra massa skit. Det är slut på det nu.
Säger det igen.
Ni som känner mig vet hur jag är som person.
Ni som känner mig vet vad jag går för och vet att även jag har en gräns.

Var kanske tuffare förr,får väl slå på den attityden igen om det skulle behövas...

Som jag alltid sagt- "Hellre få sanna vänner än fler falska"